SaraBrusberg

Kärlek. Vad är det som får en männsika att bli kär? Vad är det som framkallar dragningskraften? Varför blir man kär? Är man rädd för att vara ensam? Vågar man inte ta itu med vardagen själv? Utan kärlek hade kanske inte problem existerat? Jag har ägnat många timmar dom senaste sju månaderna till kärlek. Jag har så mycket kärlek runt mig. Men inte den kärleken. Jag älskar, det gör jag. Men inte på det sättet... Hur funkar det egentligen? Om så många av människor jag känner har hittat sin "kärlek", varför är just jag så svår att bli kär i? Kanske för att jag är självcentrerad? Dryg? Blyg? Ensamvarg? Vad är det som gör att jag inte kan bli som alla andra? Är jag sjuk? Har jag ett annorlunda utseende? Jag vet att jag är älskad. Och som jag sa, jag älskar. Men kär? Kärlek leder till bråk, otrohet och tristess. Är jag kanske inte redo. Jag har varit kär. Tre gånger faktiskt. Senaste gången jag var kär ville jag inget hellre än att inte vara kär. Kanske var jag kär i fel person. . Det var vad människorna runtomkring mig sa. "Du är inte värd honom", "Han är ett svin", "Han fattar inte vad han går miste om"... Men va?! Kärlek är väl, egentligen, en sak mellan två männsikor? Om han inte var kär i mig, måste det ju bara varit en blind förälskelse från min sida? Sidan av mig som väntade på något. . Något som inte fanns där. Jag fann det jävligt obehagligt. Jag kunde inte äta, knappt sova, blev arg och frustrerad på männsikor runt omkring. Och är det det som vi har att göra med här. Då tror jag helst att jag slipper. Kan det vara så att jag fokuserar för mycket på allt runt omkring? Jag ser för mycket förhållanden. Blir desperat? Det är inte direkt så att jag vantrivs med mig själv som sällskap. Kanske är det så att jag letar för mycket. Men jag kan inte riktigt släppa tanken på personen jag, faktiskt trodde, jag var kär i senast. Vi sågs på hans villkor, när han kände för det, när vi var ute... Sen var det kanske inte en bra ide från början. Men... Någonting skapade dragningskraft. Från min sida. Och nu påminns jag om honom vart jag än går, vad jag än hör, vad jag än ser.
Sen missunnar jag inte dom som funnit varann. Jag trodde bara mitt öde skulle vara annorlunda. Men visst jag är bara tjugotvå.. hah. Snart tjugotre. Jag kanske bara är totalt hjärtekrossad.. Fortfarande. Från allt. Hey skulle jag dra hela storyn skulle ni inte orkat läst såhär långt. Jag tror inte på kärlek, jag tror inte på föreviga förhållanden. Men det är bara jag. Och hey, kom inte och säg att "Du hittar någon så småning om". What if i dont!? Då skulle Du inte våga stå för det. . . Jag älskar livet. Men hade gärna delat det med någon.. Så som ni andra gör!


Förlåt.