SaraBrusberg

Så mycket saker som gör mig så känsloladdad just nu. Jag önskar jag kunde gråta och prata när jag var riktigt less. Men det går inte. . Så vitt jag kan minnas brukade jag vara så bra på att uttrycka mina känslor förr. . Snackar kanske fem-sex år sen. Jag kunde skrika, bli förbannad, gråta och be om förklaringar. Men nu på senare tid är det precis som jag låser in mig i mitt skal av otrygghet. Precis som att jag inte vet hur jag ska förklara vad jag känner.

Idag ville jag bara gråta. Ni som känner mig vet hur jävla jävlig jag är att ha att göra med när jag låser in mig. Jag förvandlas till en bitch. Jag får alla runt omkring mig att tassa på tå, inte fråga utan bara hålla sig borta. Så har det nog alltid varit.. Det fanns en person som brukade konfrontera det beteendet hos mig. Och det brukade göra mig ännu mer förbannad. Men jag mådde alltid så mycket bättre efter.
Men åter till ämnet, sagt och gjort, satte jag mig på en stol, drack en alldeles för stor kaffe, kedjerökte och lyssnade på Adele. Och grät, det gjorde jag. Egentligen inte för att jag är ledsen. Men kombinationen av allt just nu. Fruktansvärd tristess, misslyckandet med jobb-sökandet, ensamheten, distansen, ja jag vet inte.. Kanske det är som mamma säger. Det har gått lite mer än sex månader sen jag såg er alla. Det är en pers ibland.

Det här är bara massa ordbajs. Jag mår bra. Egentligen. Så till min familj, snälla inga kommentarer!

S